Joel har fortfarande ont i magen och den andra armen och handen är nu rejält svullna. Stackaren kan inte ens klia sig själv på näsan.... Jag får äta frukost och kvällsfika på avdelningen för 10 kr men lunchen får jag själv ordna. Sitter på rummet och försöker få i mig en macka men det går trögt, matlusten är borta. Joel sover mest eller så jämrar han sig.
Läkaren vet inte vad som felar honom...men det lutar åt HSP, Henoch Schönlein Purpura. Ronden kommer sent, läkaren klämmer och känner på magen och det gör ont att se på när dom undersöker honom. Han kräks av sina smärtor....hur mycket ska hans lilla kropp klara av???
Min pappas fru kommer upp vid lunchtid med lite mat från McDonalds, nu är jag faktiskt lite hungrig....Jag äter och "K" klappar Joel på magen, han ber om det när smärtan börjar tillta. Niclas kommer strax efter lunch och det känns skönt att vi är där båda två. Storebror är hos farmor och farfar så han behöver vi inte tänka på, han älskar att vara där nere och få leka med sina kusiner som bor på gångavstånd från farmor och farfar.
Kl 14.00 är det dags för antibiotika igen och nu får han även smärtstillande intravenöst, droppet har han kvar än.... Det är Sara, hon som tog över oss när vi hamnade på avd 61 som ger han medicinerna. Hon är verkligen superbra och Joel gillar henne. Efter hon gett honom medicinerna så sprutar hon igenom slangen och där är vatten kvar i sprutan. Hon frågar Joel vad hon ska göra av det men han vet inte.....Hon frågar honom om hon ska spruta det på dörren men Joel säger att det får man inte men hon fortsätter prata med honom och nu börjar han få lite "glimten i ögat" tillbaka och när hon väl sprutar ut allt vattnet på fönsterrutan så skrattar han så han kiknar! Det var en härlig känsla att se honom så glad och uppspelt.
Jag sitter med Joel i sängen och Niclas och "K" sitter mitt emot oss och nu pratar han så mycket så vi hinner knappt svara honom. Vad händer??? Från att ha legat och vridigt sig och kräkt av smärta till att nu vara en piggelin liten kille..... Sara sa att han skulle piggna till och att vi kunde låna en rullstol och köra ut i Ljusgården och titta på Lego utställningen om han ville det. Jag gick och frågade efter rullstolen och frågade även vad dom gett honom för nu pratade han så vi inte fick tyst på honom...... Han hade nu fått Voltaren och det kan han bli hög på, jo jag tackar, han var hög som ett höghus.
Väl ut i Ljusgården så var han verkligen uppspelt över allt Lego, där var en massa Starwars lego och det är något han älskar att bygga med hemma. Han orkade med en stund där ute sedan körde vi tillbaks till rummet så han fick vila igen.
Det blev kväll och Niclas åkte hem för att ta hand om hästarna och "K" hade redan kört, nu sitter jag själv igen. Oron kommer när allt är tyst. Att se honom ligga där och sova, grå i ansiktet och det enda man hör är droppumpens ljud är så hemskt....
Han vaknar och har ont igen, han börjar snurra runt i sängen och vill bli klappad på magen.... Jag ser på honom att smärtan är fruktansvärd nu och sedan kräker han, jag trycker på larmet. Sköterskorna kommer och hjälper oss, Joel gråter och vill hem och även jag gråter tyst. Jag kan inte göra något mer än att trösta honom och klappa på hans mage.....
Kl 22.00 så är det dags för medicinerna igen, antibiotika och Voltaren. Jag bäddar min soffa och går och lägger mig men att somna är inte att tänka på...... Natten går och jag har varit upp och hjälpt honom på toa...man ska bära honom, ta med droppet, försöka få ner kalsongerna och det är inte lätt. Han är så svag så han orkar inte stå själv..... Klockan börjar närma sig 03.00, Joel har vaknat och vill bli klappad på igen, jag vet vad som väntar......Joel kräker igen, jag trycker på larmet och sköterskorna kommer..... Joel får även någon medicin men smärtlindringen får han inte förrän kl 06.00. Blir inte mycket sömn för någon av oss.
/ Ingela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar